No hands up / "dra pinne" -så inkluderas fler att vara aktiva och deltagande på lektioner.

I början av detta läsår 14/15 var det många som förde fram i sociala medier att metoden no hands up/dra sticka/glasspinnar/ dra pinne var något som gynnade att få igång fler elever att vilja dela sina tankar och lyssna på varandra.

Det funkar så att varje elev finns namngiven på en glasspinne. Metoden innebär att man slumpmässigt drar en pinne som då anger vilken elev som ska tala.

Jag var först tveksam till denna metod, då jag känner att alla elever i min undervisning ska  veta var de har mig som lärare, att trygghet ska råda när de ska svara på frågor. 

Jag anser inte att det är schysst att kasta ut frågor till oförberedda elever. En del elever visar intresse på lektioner, men är ofta passiva i att räcka upp handen. De behöver känna sig säkra och vill själva avgöra när de ska delta med inlägg. Dock håller jag med om beskrivningen att det ofta är en och samma lilla grupp av elever som alltid är mycket aktiva och deltar ivrigt med att räcka upp handen för att uttrycka sig.

Jag vände och vred på detta och beslöt lite senare på hösten att införa ”dra pinne” på ett medvetet och väl planerat sätt. Jag bestämde att jag skulle ge det ett försök och mot vårterminens slut göra en utvärdering. Fokus för införandet var att ingen elev skulle känna otrygghet.

Jag påbörjade parallellt en process med att skapa ett klimat där det är absolut okej att säga saker som man inte är helt säker på. Vi återkommer ofta till tankegångar att elever går i skolan för att lära sig. Om de redan kunde allting och sa och gjorde det rätta i alla situationer skulle de ju inte behöva gå i skolan. Detta resonemang tar eleverna till sig och tycker är självklart, men det kräver att vi påminner varandra.

Så här kan införandet gå till:

Vid start ska upplägget vara tydligt för eleverna, på det sättet att de informeras om i vilka situationer pinnarna ska användas;

• ·         Vid öppna frågeställningar, då det inte bara finns ett rätt svar.
• ·         Då alla gjorts beredda med betänketid, på att ge ett svar eller ha en åsikt.

Pinnarna används alltså inte i all undervisning, utan vid vissa utvalda situationer. Ofta är eleverna delaktiga i när pinnarna ska användas. De för ofta på tal att vi ska använda pinnarna.

Som sagts ovan ger jag betänketid innan de ger sitt inlägg. Jag kan låta dem resonera två och två om samtalsämnet för att bli förberedda. Jag kan låta dem sitta någon minut tysta och fundera, samtidigt som jag förflyttar mig runt i klassrummet och ger dem möjlighet att småprata med mig för att kolla av sin egen tanke. Elever som är lite osäkra ger jag i detta läge mer uppmärksamhet så att de ska ha något att säga.
Jag kan låta dem skriva ned sin tanke, låta mig snabbt scanna av läget och eventuellt ge någon elev en snabb extra förklaring. 

Jag kan hjälpa dem att få igång samtal och leda dem vidare så här;

• -          Hur tänker du kring det här?

De tar till sig samtalsämnet bättre då jag ber dem;

• -          Repetera vad talaren innan sa.
• -          Sammanfatta diskussionens röda tråd.

Gällande sammanfattning och repetition av vad som sagts, märks att eleverna har lättare att lyssna och förstå sina jämnårigas språk i jämförelse med mitt. 

Då jag märker att en elev någon gång kanske missuppfattat frågeställning eller tappat tråden i en diskussion kan jag säga så här;

• -          Vi drar en ny pinne för att se vad den har att säga om den tidigare talarens inlägg.
• -          Är det sant eller falskt, motivera.

    För att knyta ihop lektioner mot målet för aktuell lektion används t ex dessa frågeställningar;

• - Vad har du lärt idag?
• - Vad tycker du var viktigast denna lektion?
• - Vad vill du att vi tar upp nästa lektion?

Vi jobbar ofta med att göra tankekartor kring ett tema. Då är det perfekt att dra pinne. Alla engageras och lyssnar på varandras bidrag. Dock kan vi vid sådana tillfällen avsluta med att de får tänka igenom om något viktigt för sammanhanget saknas. Har de något att lägga till så räcker de upp handen. 

Utvärdering

I och med att jag faktiskt innan var skeptisk mot denna metod har jag låtit eleverna besvara några enkätfrågor gällande pinnanvändandet. Det visar att alla elever vill att vi ska fortsätta använda pinnarna, 60 % lika ofta som nu och 40% vill ännu oftare.

Eleverna har många beskrivningar på vad som är positivt med pinnanvändandet;

·         Då får alla säga/svara.

·         Så att ingen inte svarar.

·         Alla måste vara beredda.

·         Det kan vara bra så alla lyssnar när man vet att man kanske ska svara.

·         Det blir rättvist.

·         Vi alla får chans att säga svaret.

·         Det är bra ifall någon struntar i att räcka upp handen.

·         Det blir inte orättvist.

·         Vissa elever som inte brukade räcka upp handen så ofta kan ju nu säga något när man drar pinne.

·         Det blir olika som svarar och det är bra att det inte är samma hela tiden som förut.

·         Man slipper räcka upp sin hand och då blir man inte trött i armen.

·         Barnen behöver inte få ont i armen.

·         Så slipper man att det tar längre tid. Nina kan bestämma att dra 5 pinnar och då får de svara den gången.

·         Då får alla chansen att säga vad de vill.

·         När alla vill svara på någon fråga då är det bra att dra pinne.

Någon uttrycker att man kanske själv vill säga något, men någon annan dras och får säga. Då känns det lite jobbigt. Någon annan menar att man har en egen tanke kring vad man vill säga, och när man blir dragen så kanske inte det passar att säga.

Min reflektion kring mina egna observationer samt elevernas enkätresultat är att det är klart och tydligt att fler elever aktiveras och därmed inkluderas i undervisningen. Alla elever är positiva och vill att vi ska använda pinnarna. Det är helt avgjort att detta är en metod som vi ska fortsätta med.